Socialstyrelsen har i april kommit med nya riktlinjer för de vanligaste sjukdomarna i rörelseorganen. Detta är en remissversion och en slutlig version kommer att publiceras vid årsskiftet 20/21.
Riktlinjerna gäller de tre inflammatoriska reumatiska sjukdomarna: reumatoid artrit, axial spondylartrit, psoriasisartrit samt artros och osteoporos. Nedsatt livskvalitet och rörlighet, nedsatt självständighet samt smärta drabbar patienterna. 20 procent av besöken i primärvård och en stor del av långtidssjukskrivningar orsakas av dessa sjukdomar. Fysisk träning, omhändertagande i team, tidig diagnos och behandling är centrala i vården för att undvika sekundära skador.
Inflammatoriska reumatiska sjukdomar:
Gemensamt för de inflammatoriska reumatiska sjukdomarna är att de behöver en tidig diagnos och bör remitteras till en specialistklinik. Röntgen av händer, handleder och fötter som första bilddiagnostik vid artrit och magnetkamera av sacroiliacaleder vid långvarig inflammatorisk ryggsmärta rekommenderas. För att lindra smärta, förbättra ledrörlighet och muskelstyrka rekommenderas individanpassad fysisk träning, teamrehabilitering i dagvårdsform, och strukturerad sjuksköterskemottagning.
Medikamentellt vid reumatoid artrit ges i första hand syntetiska antireumatiska medel t.ex. methotrexat, i andra hand biologiska medel t.ex. TNF-hämmare, i tredje hand JAK-hämmare, eller kombinationer av ovanstående. Vid spondylartrit rekommenderas Cox-hämmare, biologiska läkemedel t.ex. TNF- eller IL-hämmare. Vid psoriasisartrit rekommenderas COX-hämmare, kortisoninjektioner, syntetiska antireumatiska medel t.ex. methotrexat, biologiska medel t.ex. TNF- eller IL-hämmare, JAK-hämmare m.fl.
Artros
Korrelationen mellan patientens symtom vid artros och graden av ledförändring är svagt, därför ska patientens symtom styra behandlingen. Diagnos ställs via anamnes, undersökning och kan kompletteras med bilddiagnostik som röntgen eller ultraljud, magnetkamera rekommenderas däremot ej.
Grundbehandlingen är fysisk träning, patientutbildning, ev viktminskning. Om otillräcklig effekt av detta ges läkemedel och ev. hjälpmedel. Smärtlindring ges i första hand med cox-hämmare. Svag evidens föreligger för paracetamol, opioder, akupunktur, TENS, ortos. I sista hand är ledproteskirurgi aktuell. Artroskopisk kirurgi vid gonartros rekommenderas ej då åtgärden inte medför någon förbättring i hälsa eller livskvalitet. Trots detta utfördes under 2018 > 13 400 st artroskopisk åtgärder i knä, till en kostnad av 253,9 Mkr.
Osteoporos
Varje år uppstår >80 000 benskörhetsfrakturer, varav cirka 15 000–16 000 höftfrakturer. Vid en höfttraktur ökar dödligheten och risken för immobilisering och att inte klara eget boende. Höftfrakturerna står för > 50% av frakturrelaterade sjukvårdskostnader. Risken för osteoporos ökar med åldern. Cirka 50 procent av alla kvinnor och 25 procent av alla män i Sverige beräknas få en benskörhetsfraktur under sin livstid.
Patienter som har haft en benskörhetsfraktur och/eller har systemisk kortisonbehandling bör genomgå en strukturerad utredning inom en s.k. frakturkedja med en frakturkoordinator. Risken för en förnyad fraktur kan bedömas med t.ex. FRAX (Fracture risk assessment tool) och en bentäthethetsmätning, DXA- undersökning. För att minska risken för en benskörhetsfraktur rekommenderas fysisk träning och patientutbildning. Behandling med antiresorbtiva läkemedel rekommenderas till patienter med benskörhetsfraktur eller äldre patienter med kortisonbehandling eller patienter med låg bentäthet och annan riskfaktor för fraktur. D-vitamin och kalciumbehandling rekommenderas vid förhöjd frakturrisk enligt klinisk bedömning samt brist på kalcium och D-vitamin tex personer som sällan vistas utomhus. Se nedan om läkemedelsbehandling.
Läs mer:
Socialstyrelsen
Skräddarsytt nyhetsbrev 
Säker och snabb ingång till medlemssidorna 