Stort framtida behov av immunglobuliner

Behovet av immunglobuliner kommer att öka i framtiden. Allt fler sjukdomar behandlas med immunglobuliner och fler indikationer ligger i pipeline.

– Orsakerna till att vi hittar fler primära immunbristsjukdomar i befolkningen beror bland annat på att vi har möjlighet att göra helgenomsekvensering samt att ovanliga immunbristdiagnoser kan vara något mer vanliga i vissa av våra invandrargrupper, säger Anna-Carin Norlin, överläkare vid Immunbristenheten, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge.

Att ta fram immunglobulin är en komplicerad och tidskrävande process. Immunglobulin framställs av blodplasma som donerats av mänskliga givare. Det tar cirka nio månader från att en person lämnat blod till att immunläkemedel är framställda. För att behandla en kroniskt sjuk person under ett år krävs upp till 1 200 plasmadonationer.

– Idag är Europa beroende av plasma från USA. Vi behöver därför fler givare både i Sverige och i Europa, säger Anna-Carin. Hon menar att det är av största vikt att undvika plasmabrist framöver.

– Men det är viktigt att vi får rätt givare som donerar och av rätt anledning, fortsätter hon.

Fortsatt nya indikationer

Immunglobulin ges till patienter med primär immunbrist, det vill säga att sjukdomarna sannolikt är medfödda, som till exempel variabel immunbrist (CVID) och X-kromosombunden agammaglobulinemi (XLA). Ytterligare sjukdomar som har nytta av immunglobulinbehandling identifieras fortlöpande. Behandling ges även vid sekundär immunbrist (förvärvad immunbrist) som kan orsakas av ex maligna sjukdomar såsom olika typer av blodcancer men även av läkemedelsbehandling som kan leda till immunbrist. Sekundär immunbrist kan också orsakas av förvärvade defekter i immunförsvaret som till exempel vissa blodcancerdiagnoser.

Vid neurologiska autoimmuna sjukdomar, till exempel kronisk inflammatorisk demyeliniserande polyneuropati (CIDPI), multifokal motorisk neuropati (MMN) och Guillain-Barrés syndrom,(GBS) används också immunglobuliner. Här har läkemedlen en immunmodulerande effekt och ges i mycket högre doser.

Krävs samarbete

För att behandlingen vid immunbristsjukdomar ska bli så optimal som möjligt är det viktigt att vården och industrin samarbetar.

– Har man god kontakt blir det en synergieffekt. Upptäcker man något nytt kan man uppmärksamma varandra tidigt. Det kan handla om biverkningar eller ny forskning, som antingen vården eller industrin fått kunskap om, säger Anna-Carin Norlin.

Växande patientgrupp

Rayomand Press är överläkare på Neurologkliniken, Karolinska universitetssjukhuset. Liksom Anna-Carin Norlin är han i dagsläget inte orolig för tillgången till humant immunglobulin trots att allt fler patienter behandlas. Detta beror på att industrin än så länge uppfattas kunna klara av att öka produktionen parallellt med en växande efterfrågan. Dessutom sätts endast patienter som uppfyller internationella och / eller nationella indikationer för immunglobulinbehandling in på denna dyrbara terapi.

– En kritisk period uppstod under pandemin då tillgången på intravenösa immunglobuliner ströps och vi var tvungna att tillfälligt sänka dosen för vissa patienter. Rayomand Press förklarar att en växande patientgrupp på de neurologiska klinikerna är de med sekundär immunbrist. I takt med en växande befolkning och förbättrade diagnosmetoder blir patienter med inflammatoriska neuromuskulära sjukdomar också fler.

– Det är främst inom specialiteter som hematologi, neurologi och transplantationsmedicin som vi ser immunbrist genom att allt fler behandlas med immunmodulerande läkemedel, säger han. Vilken immunglobulinbehandling som skall ges vid immunbrist beror bland annat på typ av immundefekt.

Immunglobuliner ges antingen intravenöst på sjukhus eller subkutant. Vid subkutan behandling kan patienterna sköta sin behandling själva i hemmet.

– Vid behov av långvarig terapi hos patienter med kroniska inflammatoriska neuromuskulära sjukdomar övervägs byte från intravenöst till subkutant immunoglobulin.

Som ordförande i Svenska Neuromuskulära Arbetsgruppen, SNEMA, arbetar Rayomand Press tillsammans med en grupp vuxenneurologer med att samla och sprida kunskap om forskning och behandlingar vid bland annat inflammatoriska neuromuskulära sjukdomar. Gruppen har också egna forskningsprojekt och driver fram nationella behandlingsriktlinjer.

Färre sjukhusbesök

– Subkutana läkemedel innebär att patienterna inte behöver komma in till sjukhuset för behandling. Patienterna kan ta med läkemedlet till exempel när de reser. Ur ett vårdperspektiv finns dock nackdelar, till exempel när det gäller möjligheten till en löpande utvärdering av behandlingseffekt.

Rayomand Press påpekar att man hela tiden lär sig hur man ska hantera problem som dyker upp, men att det kräver ett annat sätt att jobba med subkutana läkemedel jämfört med intravenösa läkemedel. Ett exempel är att patienter som har bytt till subkutan immunglobulinbehandling, på många av landets neurologiska kliniker, ombeds att digitalt rapportera in svar på skattningsskalor i Svenska Neuroregistret genom Patientens Egen Rapportering (PER), istället för att göra utvärderingen i samband med sin behandling på sjukhuset.

– Vissa typer av utvärderingar går däremot inte att utföra i hemmet. Patienterna måste fortfarande komma till sjukhuset för att till exempel mäta handstyrkan. Däremot kan de rapportera sitt hälsotillstånd och neurologiska funktion på datorn var som helst ifrån, avslutar Rayomand Press.

Konstant behov av plasma

I Europa samlas varje år 9 miljoner liter plasma in. För att täcka behovet behövs ungefär 14 miljoner liter. Europa är i dag beroende av plasma från USA.

– Det finns ett konstant behov av blodplasma i Europa. För att säkerställa en stabil leveranskedja måste vi se till att europeiska sjukhus samlar in mer plasma. Det säger René Buechel, Head of Plasma Supply EU, Takeda.

Blodplasma är avgörande för att producera olika livräddande läkemedel och behandlingar. Med framsteg inom medicinsk teknik och en åldrande befolkning ökar efterfrågan på plasmaprodukter.

– Fram till mitten av 1990-talet var Sverige självförsörjande av plasma och plasmaferes, vilket innebär att plasman skiljs från bland annat röda blodkroppar. 85 procent av all plasma kommer från plasmaferes. På grund av besparingar och framförallt brist på sjuksköterskor så blev de svenska blodbankerna mindre effektiva. Man vill heller inte utföra plasmaferes.

– När man köper in plasma från ett land är det avgörande att omgivningen är säker. Både blodgivare och omgivningen måste vara tillförlitlig. Det finns till exempel länder som inte har frysar för förvaring och därför måste slänga plasma.

Idag köper Takeda plasma både från svenska sjukhus och från Europa för sin läkemedelstillverkning, men det kommer inte att täcka de ökade behovet framöver.

René Buechel ser dock en ljusning. Både i Dalarna och Västmanland kommer man att man öppna center för plasmainsamling.

– Det är mycket bra, men takten för att bygga nya centra både i Sverige och Europa behöver öka.