Hypertoni och idrott

Se även avsnittet Hypertoni i kapitlet Kardiologi.

Definition

Hypertoni definieras som ett viloblodtryck >140/90 vid upprepad mätning. Grad 1 (mild) hypertoni: BT 140–159/90–99. Grad 2 (måttlig) hypertoni: BT 160–179/100–109. Grad 3 (svår) hypertoni: BT >180/>110.

Vid hypertoni (BT >160) bör högintensiv idrott skjutas upp till dess blodtrycket är under kontroll. Ett undantag är lågintensiva sporter där patienten inte uppvisar tecken på hjärtsjukdom eller organskada. Om patienten tänker delta i högintensiv idrott och har tecken till hjärtsjukdom eller organskada bör en hjärtundersökning genomföras samt ansträningstest på maxnivå innan deltagande.

Orsak

Blodtrycket = CO (cardiac output) x PR (perifera resistensen); där CO = HR (hjärtfrekvens) x SV (slagvolym). Tidiga stadier av hypertonisjukdomen är främst relaterad till ökad CO med lågt eller normalt PR. I takt med kärlomvandlingar blir blodtrycksjukdomen mer manifest, och PR ökar. CO snarast minskar på sikt.

Effekter av fysisk aktivitet på blodtrycket:

Aerob träning (konditionsträning) ökar blodtrycket under själva aktiviteten, via ökning av hjärtfrekvens och slagvolym. Perifera resistensen är oförändrad eller minskat. Efter fysisk aktivitet sjunker sedan blodtrycket till en nivå lägre än den initiala, i upp till 12 timmar eller mer. På längre sikt kan man via regelbunden aerob aktivitet nå BT-sänkning upp till 7/5 mmHg. Mindre intensiv aktivitet (40–70 % av max) sänker blodtrycket väl så mycket eller mer än mer intensiv aktivitet (> 80 % av max).

Resistensträning (styrketräning) ökar också blodtrycket under själva aktiviteten, via ökning av både HR och PR. På längre sikt kan även lättare styrketräning och statisk träning (cirkelträning; dvs lätta vikter, många repetitioner) reducera blodtrycket. En kombination av flera träningsformer har visat sig vara mest effektiv.

Behandling

Vid behandlingskrävande blodtryck av medel- till måttlig grad (1–2) är livsstilsförändringar förstahandsbehandling: viktreduktion, minskat saltintag, ökad (rätt) fysisk aktivitet och stressreduktion. Om detta är otillräckligt läggs farmakologisk behandling till.

Lämpliga farmaka hos aktiva idrottare är kärldilaterare som ACE-hämmare, angiotensinreceptorblockerare (ARB) eller kalciumblockerare. Betablockerare (mer uttalat hos vältränade) och diuretika har båda visat sig kunna reducera den fysiska prestationsförmågan, genom att reducera maxpuls respektive cirkulerande plasmavolym och är doping vid tävlingsidrott.

Överväg dessutom seponering av läkemedel som eventuellt kan öka blodtrycket, exempelvis NSAID/Coxib preparat och p-piller. Kontrollera också WADA:s dopinglista på Riksidrottsförbundets sida www.rf.se. Betablockad och diuretika finns med på denna.

Aktuella Mediciner

Enalapril: T Enalapril.

Felodipin: T Plendil. T Felodipin.

Kandesartan: T Candesartan.

Losartan: T Losartan.